Vab-dag

Istället för att dra mitt strå till stacken på jobbet idag hänger jag i soffan hemma med snuvig 5-åring. Och försöker låta bli att ha dåligt samvete över detta, eftersom det är så totalt okunstruktivt och inte bidrar med något alls till någon överhuvudtaget.
Det går sådär med det.
Skulle kunna passa på att skriva lite på Liv och Lo - uppföljarna, men det går sådär med det också eftetsom den snuviga 5-åringen har snott datorn.
Får väl bli en kopp kaffe till då istället, den uppgiften är jag i alla fall ganska säker på att jag ska klara av.

Nytt skriv på g!

Idag var Agust inbjuden till sin förskola på pyjamasparty på vår lediga dag. Så jag har, efter lämning av barn samt handling, tre ensamma timmar i ett tomt och tyst hus. Helt och hållet till mitt eget förfogande. Valet blev ju inte så svårt. Fram med dator, kaffe och choklad fort som fadiken! Jag har inte börjat något nytt sedan Kakan-boken blev klar så det är verkligen på tiden.
Men så kom jag på en sak, jag har ju helt glömt att skryta om mitt och Kajsa Linds senaste projekt som ska bli bok hos Idus förlag under våren. Så kan vi ju inte ha det!
Det är ett manus som har legat till sig i datorn sedan första Malte-boken kom ut nästan. Kajsa gjorde en första skiss för längesedan på huvudrollsinnehavarna. Nu bestämde vi oss för att skicka manuset och skissen till förlaget och som tur var tyckte de om och vill göra bok av'et.
"Liv och Lo - Fallet med den sista chokladbollen" är arbetstiteln. Det är första delen i en tänkt serie om tvillingarna Liv och Lo som älskar farligheter och vill bli deckare. Så här ser goingarna ut:

Och under den här första timmen av egentid har jag lyckats äta upp all choklad, dricka upp kaffet samt bestämma titel och skriva första stycket på del två och tre om Liv och Lo. Aldrig skrivit på två manus parallellt förut, det blir spännande. Som vanligt är jag i den här fasen ytterst tveksam till att det kommer bli något komplett av det hela i slutänden. Men,men. Jag har ju haft fel på den punkten förr, så vi hoppas på det även denna gång!

Hoppsan

Där bidde det en liten bloggpaus igen. Ibland blir det bara så.
Det har inte hänt så mycket. Jag har mest vart trött. Först på mörkret och baciller och nu av pollenmediciner.
Vi fixar lite här och där i huset igen. I hallen och i trädgården pågår projekten. Det kommer bli så fint, så fint när det är klart. Just nu orsakar det ringar på vattnet av rörighet i hela huset.
Jag läser Nattfilm av Marisha Pessl som jag haft i hyllan jättelänge, den är sjukt spännande och jag skulle lätt kunna tänka mig att bara ligga i sängen en hel dag och läsa ut den. Kommer ju inte hända förstås, men en liten lässtund ska jag ta innan vi drar igång något annat söndagsbestyr. Och kaffe. Och nå' gött.

Börjar få nog

Jag är så trött på att inte känna mig helt frisk. Först dröjde sig förkylningskänslan kvar efter senaste dunderomgången. Men nu har det gått över till att kännas som att en ny vända är på gång.
Ingenting av allt jag skulle vilja få gjort på ledig tid blir gjort, orken räcker inte till. Försöker mota bort alla stresstankar, men det är så mycket som ska betas av under våren, både hemma och på jobbet och jag förstår inte riktigt hur jag ska orka om det här eländiga bacillerna inte tänker låta mig vara.
Vik hädan eländiga baciller, för sjutton gubbar!!!

Sportlov och lektörsomdöme

Killarna har sportlov den här veckan. De två första dagarna har de hängt med mormor och morfar och nu är det min tur att få den äran i två dagar. Så typiskt att det fantastiska vintervädret inte är riktigt lika fantastiskt idag. Promenad i Kungälv och fika på café, högläsning av Harry Potter och kanske något pyssel kanske det kan bli. Tänker jag mig. Inte så säker på att det är vad killarna tänker sig.
Kanske, kanske, kanske kommer Kakan-boken från tryckeriet den här veckan också. Längtar så in i bänken efter att få spana in det färdiga resultatet.
Häromdagen kom lektörsomdömet från BTJ och det var mycket positiva ord, pjiu! Kändes riktigt nervöst den här gången.

"I Sassa brassa Mandel-Kakan förmedlas välavvägt det som kan hända, om det roliga blir till en press och en oro. Historien är stillsamt och allvarsamt berättad om hur Kakan plötsligt känner sig nervös för att alla skall titta på henne, oron att stå i centrum och ensamheten fast hon är med hela laget. /.../ På ett mycket inkännande sätt tar författaren Karin Jacov upp hur olika känslor kan ta över och styra våra liv. Det som utmärker den här berättelsen är beskrivningen av känslor och Kakans inre monolog. Den visar på ett fint sätt hur man som människa blir till genom andra - både på gott och ont. Kajsa Linds bilder är enkla och lite naiva, men fångar känslolägen och uttryck på ett sätt som förstärker texten."
Lektör Annakarin Lindberg, BTJ-häftet nr 7, 2016

Det får en vara nöjd med tycker jag!

Baciller, baciller

Vi gick i däck lite. Först Martin, sen jag. Killarna har också varit förkylda även om de inte varit lika dåliga som mig och Martin. Och för att krydda tillvaron lite extra slängde vi in lite svinkoppor på Agust också. Det får ju inte bli tråkigt liksom.
Nu är vi ganska mycket ute ur dimman, det är mest hosta och sånt trams kvar.
Jag längtar så sjukt mycket efter vår nu. SJUKT mycket! Jag vill ha lite dag kvar efter jobbet, greja i rabatterna, sola näsan, gå långa promenader, vara frisk.
Till helgen ska killarna sova över hos mina föräldrar. Jag minns faktiskt inte riktigt när vi gjorde något själva senast, så det var nog "ganska" längesedan. Vi ska ta pendeln in till stan. Kolla lite i affärer, sen blir det en sen lunch/tidig middag på Hello Monkey. Mmm, hello dumplings!
Det ska bli "ganska" fantastiskt!

Lite lördagsfunderingar

Förra veckan var det så mycket snö så att jag inte kom till jobbet en dag. Den här veckan fick vi lite vårfeeling och tog fram cyklarna på gården. Tokigt.
Då, när snötäcket låg över vårt hörn av världen, tänkte jag att det gärna kunde få vara så hela februari. Nu när all snö är väck längtar jag efter vår så det nästan gör ont. Dricka kaffe ute, få sol på näsan, sol som värmer.
Vi har bott i huset i ett halvår nu. Det känns lika tokigt som det plötsliga väderomslaget. För det känns ju som att vi har bott här alltid. Och som att vi flyttade hit igår. På samma gång.
Tid och väder alltså, skumma grejer det där.

Kakan och Malte!

Känsliga läsare kan scrolla vidare nu, för nu blir det ohämmat skryt här så det står härliga till!
Igår kom Sassa brassa Mandel-Kakan upp på förlagets hemsida så att man nu kan förbeställa. I februari väntas den komma. Hurra!



Idag fick vi veta att Malte Modig och arga tanten har fått Litteraturstöd av Kulturrådet. Dubbel hurra!
Syftet med litteraturstöd är "att främja mångfald, kvalitet och fördjupning i utgivningen av litteratur samt främja spridning och läsning av litteratur". Det innebär bland annat att samtliga 287 huvudbibliotek kommer att ha ett ex av boken.


Att proffsiga människor dessutom bedömt att boken uppfyller följande kriterier känns ju nästan som det roligaste med det hela:

• Originalitet i relation till samtida utgivning och genre.
• Upphovspersonens självständighet i gestaltandet i relation till genren.
• Förmåga att tänja gränser för såväl genre, form och innehåll.

Samt bokens förmåga att:

• engagera och beröra genom fördjupad gestaltning
• väcka nyfikenhet och vidga medvetenhet
• förhålla sig öppet och ifrågasättande
• gestalta komplexitet

Wow! Man kan ju bli yr-i-huvudet-glad för mindre!

Snö

Det tog ett tag innan jag fattade att det här inte skulle bli en vanlig dag. Ägnade en ganska lång stund åt att sopa fram bilen medan Martin skottade uppfarten, innan jag kom på tanken: "Eh, jaha. Och nu då?". Det var inte plogat på vår gata, däremot på gångbanan så att det hade bildats en vall tvärsöver gatan. Så att vi verkligen inte kunde köra ut. "Jaha. Då får det bli buss", tänkte jag. Första vändan väntade jag i en och en halv timme. Ingen buss. Sen var jag tvungen att gå hem och värma mig. Nästa försök väntade jag i närmare en timme. Ingen buss. Jag gav upp.
När jag hämtade Ebbe på skolan (till fots eftersom det fortfarande inte var plogat hos oss) rullade 303:an mot Kärna retsamt förbi mig. Kl 13.05. Mitt arbetspass skulle ha slutat 13.15. Vid 15-tiden kom plogbilen.
Förutom att det kändes så otroligt fånigt att inte kunna ta sig till min arbetsplats trots att jag bor ganska nära samt dåligt samvete mot de stackars hjältarna till kollegor som hade lyckats slira sig ut till vår förskola, så kan jag inte säga att det precis gjorde ont med tiden jag helt plötsligt fick över. Behövde gå igenom Kakan-manuset ännu en gång och kolla upp en del skrivregler hit och dit.
Och jäklar vad snygg världen blir alltså dagar som dessa!

Att flytta hem

Oftast tänker jag inte på det på det viset, att jag har flyttat hem igen. Men ibland, som idag, när vi gjorde utflykt till rekreationsområdet där jag gjort otaliga joggingrundor som osäker tonåring och spenderat ett flertal friluftsdagar genom att springa vilse under orienteringen, då blir det väldigt tydligt att det är just det jag har gjort. Och jag måste säga att det förvånar mig hur hög grad mysighet och hur låg grad ångest det är förknippat med det hela. Vi trivs här. Jag trivs här!

Klurar och filurar

Ännu har ingen mer börjat kräkas, hurra! Och Agust kräks inte heller längre och är mycket piggare idag, dubbel-hurra!
Vi kollar mer film och spelar med Ebbes Pokemon-kort. Det är lite osäkert hur man vinner och reglerna är väl kanske inte helt konsekventa precis, men Ebbe och Agust verkar nöjda så, alles gut.
Och så har jag röjt upp bland några ziljoner klädhögar på övervåningen. Känns mycket lättare att andas nu på nåt vis. Under tiden har min lilla märkliga hjärna gått på högvarv. Med klurande och filurande.
Det här med att skriva en något längre text gav mersmak. Jag är sugen på ett nytt projekt, ett något större ändå. Har haft ett korn till en idé i huvudet länge, och så fort jag får lite extra tid att bara vara så kör det igång. Nya pusselbitar dyker upp ur skrymslen och vrår. Och så får jag snällt släppa det jag har för handen och rusa till anteckningsboken och klottra ner tankarna fort som fanken innan de smiter. Det börjar bli en hel del bitar nu. En del passar ihop fin-fint, en del inte alls. Kanske räcker bitarna snart till ramen av pusslet i alla fall. Ett synopsis.
För det har jag lärt mig om mig själv under de här senaste åren av skriv. Jag är en synopsis-människa. Jag måste ha en ram, en grovplanering att utgå ifrån. Det här med att bara sätta sig vid datorn och låta någon slags gudomlig inspiration ta över funkar verkligen inte för mig. Näe, ett synopsis får det bli. Vilken månad som helst nu.

Ur askan i elden

Vi har kryat på oss från förkylningen nu. Det är bra.
Men igår började Agust plötsligt må illa och mitt i middagslagningen kräktes han. På hallgolvet. Det är ju inte så bra.
Idag är jag och killarna hemma. Agust är lite matt efter gårdagen men vid gott mod. Jag och Ebbe är livrädda för att börja kräkas men förutom den lilla detaljen har vi det ganska gemytligt. Vi tittar på Netflix och läser bok.
Innan kräkandet började igår gick jag igenom Sassa brassa Mandel-Kakan manuset. Det börjar närma sig tryck. Det blir väl nån vända till fram och tillbaka, men sen så!
Känns väldigt pirrigt den här gången. Det är fortfarande en väldigt kort berättelse men ändå mitt personliga rekord i publicerad textmassa. Hur kommer Kakan, Helin och de andra tas emot? Håller tummarna jäääääättehårt för "varmt och hjärtligt". *sväljer nervöst*

Snuvad på konfekten

Eller ja, typ så. Konfekt har jag väl i och för sig men konfekt i mer symbolisk mening, som i de sista dagarna av ledighet, det känner jag mig snuvad på.
Istället för promenad i det gnistrande frostlandskapet med hela familjen låter vi killarna spela tv-spel medan vi själva spelar Candy crusch  (Jelly varianten, sjukt svår!) och dumglor på tv. Alla är fortsatt ganska förkylda och efter en hostnatt med fyraåring är energinivån ganska blablöööh, typ.
Jag som skulle föra in korrändringar i Kakan-manuset och tänka ut en fantastisk intrig till en ny berättelse också förutom att hänga ute i friska vinterluften med familjen. Attans!

Snorar in det nya året lite bara

Känns ju sådär att hela familjen hostar, nyser och snorar på kapp nu när det är två dagar kvar tills alla ska vara igång igen.
Annars har det börjat bra, 2016 tycker jag. Slappt och gott. Vi fikar, tittar på tv och läser. Boktjuven blev årets första utlästa bok, och vilken bok sen. Fulgrät mig igenom slutet. Så väldigt bra, fin och sorglig.
Börjar få skrivkli också, i huvudet och i fingrarna, men skulle verkligen behöva lite skrivtid i lugn och ro för att bena ut tankar och idéer inför nästa projekt. Det tog ju bara knappt ett år att knåpa ihop den lilla Kakan-boken, så vilket år som helst har jag säkert något nytt klart!